Klubben

Ordföranden har ordet

Så är det då dags för min del att skriva den sista ledaren i vår klubbtidning. Jag har meddelat valberedningen och styrelsen att jag avslutar mitt engagemang som ordförande i klubben. Det har varit en givande och intressant tid att få vara med och påverka utvecklingen av Hälleforshunden. Men det är nu dags för nya krafter att ta över.


Med det beskedet tänker jag tillåta mig att vara lite egotrippad och beskriva hur och varför jag kom att intressera mig för och välja Hälleforsaren som jaktkompis.
I mitten på nittiotalet gästjagade jag hos goda vänner i Dalarna och där träffade jag för första gången på en hälleforsare. Minns inte namnet på hunden men den kom från Ljungqvists uppfödning i Borlänge. Hunden gjorde intryck på mig och av en tillfällighet fick jag reda på en parning i Nås, där Nils-Erik Jons tik Carrie hade fött valpar. Där fick jag tinga en valp som sedermera kom att heta Nalle och blev min första hälleforsare.  Tidigare hade jag jagat med en Norrbottenspetstik som var fantastiskt duktig och hon hade utan tvekan blivit jaktchampion om möjlighet funnits.


Nalle utvecklades till en mycket bra hund, men tyvärr blev han svårt sjuk 1997 i en fästingburen sjukdom som flera gånger höll på att ta hans liv. Då rasen godkändes och vi fick börja gå jaktprov var Nalle en av de hundar som ”tävlade” om att bli första jaktchampion i rasen. Det var Bjarne Eggens Borro och Bo Tobiassons Lobo samt Nalle som var de första hundarna att ta sina tre ettor. I ärlighetens namn var nog Lobo först, eller hur Bosse?
Borro och Nalle blev våren därpå båda dubbelchampion. Lobo:s ena öra tippade lite för mycket för att han skulle vara med i gänget.


Sen har det rullat på med ytterligare tre hälleforsare, två tikar och ytterligare en hane. Väntar dessutom på nästa och förmodligen sista nyförvärvet. En tik som flyttar in i familjen i början av maj. I samband med Nalles sjukdom provade vi också en jämthundstik som blev riktigt bra och kunde titulera sig SJCH, liksom samtliga hälleforsare hittills. Utan tvekan är nog Iza den som det skjutits mest älg för. Hur många finns antecknat men det är utan värde att offentliggöra.
Många har frågat varför man väljer hälleforsare och vad som utmärker dem. Ja, egentligen svårt att peka på något speciellt. Men med rätt förutsättningar och mycket jakt tror jag att de nästan alltid blir bra eller mycket bra jakthundar. I södra Sverige med täta viltstammar sätter jag personligen stort värde på att de fyra jag haft bara jagat älg. Inget onödigt spring efter rådjur, hjort eller vildsvin. Dessutom inget ”rallande” bland passkyttar, byvägar eller tamboskap. Alltid ärliga och finns det älg så hittar och jagar vi älg. Oftast dessutom kanske onödigt länge. Den omtalade enmansmentaliteten är också mycket påtaglig, endast Wilde är den som följt med någon annan hundförare (min bror). De övriga tre har inte fungerat tillsammans med annan hundförare.


Tilläggas bör att samtliga våra hundar har fungerat lika bra under Norrlandsjakten som hemma i Småland. Så det där med att jaga tama älgar i södra Sverige stämmer inte, en bra och vältränad hund fungerar överallt.


Slutligen bara en kort kommentar till senaste säsongens jaktprovsresultat. Det räcker egentligen med att titta på sidan 55 i första numret av Älghundklubbens tidning för 2017. Den sammanställningen är ytterst glädjande där pristagarprocenten är i paritet med de stora raserna. I arbetet med revideringen av RAS kan vi också konstatera att flera av de parametrar som vi utvärderar är på rätt väg, som ögonlysningsresultat, inavelskofficient mm. Kanske kräver HD-resultaten ytterligare analys eftersom de senaste årens siffror visar på en något ökad frekvens av C-höfter.


Det var allt för mig. Önskar av hela mitt hjärta lycka till i det fortsatta avelsarbetet och utvecklingen av denna fantastiska hundras. Se dock till att dra åt samma håll och undvik interna stridigheter som tyvärr ofta dyker upp bland oss hundfolk. De människor som med engagemang och intresse accepterat att sitta i en styrelse gör alltid så gott man kan med de förutsättningar som finns. Man måste dock komma ihåg att det finns många olika parametrar att ta ställning till och sitter man i styrelsen företräder man ALLA medlemmar och inte sig själv. Det innebär att många hänsyn måste tas och allt är inte alltid svart eller vitt.


Wåge